Det har varit en hel del diskussioner om AI-bilder senaste tiden bland serietecknare i och med att Gunnar Krantz skrivit om The Swedish Familys barnbok ”Det spökar på äventyrsbadet” där han var minst sagt kritisk.
Framför allt serietecknare är upprörda, men även barnboksillustratörer. Butikspersonal har fått tagit emot trakasserier och det hela spårade ur.
Många tankar har uppstått, och många spekulationer.
På Förlagspodden får vi veta att förlaget valt AI-bilder av framför allt tidsmässiga skäl. Man ville ha en snabb produktion och så hade de inte lyckats få någon mänsklig tecknare att ställa upp. Eftersom författarna på det förlaget betalar delar av produktionen ur egen ficka så var det kanske också ett ekonomiskt beslut. Det här kommer nog bli vanligt just är det gäller hybridförlagen, för att författarna inte vill eller har råd att lägga ut pengarna.
Det finns några olika tankespår här som jag snabbat upp från kritikerna. Två är dels kvaliteten på bilderna, dels om AI-maskinerna stjäl material när den tränar på befintliga bilder.
Mina tankar som barnboksillustratör, serietecknare, förläggare, formgivare, bildbeställare etc.
Spår 1, kvaliteten.
Kommersiella barnböcker har vad jag vet alltid fått kritik för bristande kvalitet.
Hade man använt en mänsklig tecknare för den här boken så hade kritiken kunnat varit ungefär densamma om man skulle gå på detaljnivå i bilderna. Många mänskliga manga-tecknare i Sverige klarar exempelvis inte av att rita perspektiv. Och många tecknare har svårt för att rita händer och fötter. På nätet har ju Rob Liefield hånats i flera årtionden för sitt sätt att teckna på, och ändå har han sålt miljontals serietidningar, samt uppfunnit alla incels favorit-antihjälte Deadpool. När det kommer till kommersiella produkter är just försäljning en viktig måttstock.
Gunnar Krantz kritiserar boken för att figurerna ibland har fyra fingrar, respektive sex fingrar. Jag kan förstå kritiken för förväntan på den här typen av illustrationer är att figurerna ska ha fem fingrar, men samtidigt är det vanligt inom barnböcker och serietidningar att figurer har fyra fingrar, något som Musse Pigg populariserade för ca 100 år sen. Själv ritar jag ofta bara tre fingrar på mina figurer. Hade man varit helt ny inför den här typen av figurer så hade man kanske kritiserat de konstiga proportionerna, att ögonen är sjukt stora, att näsorna är för små, men allt detta är vi som sett manga vana vid, så vi tycker att det är normalt.
Jag såg den nya Gustaf-filmen på bio i helgen och den var vad jag vet gjord av människor och den var ju kass och själlös, så även människor klarar av att göra ihålig barnkultur. Min son tyckte dock att filmen var helt okej. Det viktiga var kanske att han och jag umgicks och att han fick popcorn.
Spår 2: Stöld-aspekten.
Här verkar argumentet vara att datorer stjäl bilder när de tränar på bilder. Men när människor gör samma sak så är det inte stöld, eftersom det inte görs på samma skala. Min tanke här är väl att de människor som är snabbare på att lära sig alltså rör sig närmare att vara tjuvar på stöldskalan. Men det är det ingen som tycker, inte heller jag (eller jo, en del tycker väl det. Det finns en Marvel-tecknare som tecknar sjukt likt Moebius bland annat, men det är ju mer pinsamt än stöld). Jag var exempelvis med om att en tecknare jag är FB-vän med snodde en omslagsidé från mig. Jag hade lagt upp ett inlägg där jag bad om förslag på roliga grejer att ha på omslaget till min samlingsbok för Solpaneler. Plötsligt hade den här andra tecknaren gjort samma omslagsidé för en bok utgiven på ett annat förlag. Var det stöld? Lustigt sammanträffande? Oavsett blev jag inte sur.
Alla tecknare har ju tränat på andras bilder, eftersom vi inte lever i ett kulturellt vakuum. Men visst, det är skillnad när människor gör saker och när datorer gör saker, precis som det var skillnad mellan att snatta en VHS-kassett jämfört med att piratladda ner samma film, även om rollerna där kanske var lite omvända, för där tyckte nog många att den lilla skalan av fysisk stöld var värre än den större skalan som piratnedladdning utgjorde (eller så tänkte folk inte alls på detta utan gjorde bara vad som var lättast).
Men under de här två aspekterna så finns oron för att förlora jobbmöjligheter.
Trots den bristande kvaliteten inom kommersiell barnlitteratur vill ändå en del tecknare jobba med detta (jag exempelvis, men jag har alltid älskad kommersiell barnkultur, men undantag för när jag var tonåring och bara skrev dikter och ritade serier om att jag var olyckligt kär i ett Jehovas Vittne).
Gunnar Krantz kritik har brutit isen och dagens nyhetsflöden passerar allt fortare.
Jag tänker på när det blev skandal att Bill Clinton hade rökt gräs i sin ungdom (but I did not inhale), jämfört med när Obama fick samma fråga och han sa att han tyckte att hela poängen var att dra halsbloss och alla garvade. Skandalen uteblev.
Samma sker säkert med AI-bilder i barnböcker. Nu har budskapet nåt ut, kritiken är utförd och blir svår att återanvända i media.
Folk köper den här typen av böcker. Vi har fått något att benchmarka mot när det gäller kvaliteten. Det är inte svårt att ha bättre koll på antalet fingrar inför nästa bok.
Andra influencers har sett succén och kommer vilja göra böcker på samma sätt, och de kommer att sälja mer än vad många andra barnboksförfattare och tecknare gör för de har en större fanbase.
Vilket också får mig att tänka på att dagens illustratörer är rätt okända. I sin artikel nämner Gunnar Krantz följande illustratörer: Ilon Wikland, Sven Nordqvist, Tove Jansson och John Bauer. Är det på grund av en bristande koll på våra samtida illustratörer? Om det är det så hur ska då gemene man kunna känna till dagens illustratörer när inte ens experten som får uttala sig i frågan har koll?
De är/var alla bra illustratörer, men de har ju några år på nacken.
Ilon Wikland född 1930.
Sven Nordqvist född 1946.
Tove Jansson född 1914 (och hon var väl dessutom finsk).
John Bauer född 1882.
AI har ju kommit först de senaste åren, så det är inte AI:s fel att om vi inte har några motsvarande tecknare idag, men oavsett, vill vi att influencers ska jobba med John Bauer om han hade levt idag? Eller ska det vara en mer klatschig tecknare som exempelvis bilderna i Musse & Helium? Men där blir ju svenska tecknare sura för att man använder sig av tecknare i Asien.
Jag kommer säkert återkomma i frågan, för jag tycker att den är superintressant.
Jag tror inte att den konstnärliga smala själfulla barnlitteraturen är hotad av vad som händer i den kommersiella stratosfären. Det finns ungefär minus 100 miljarder anledningar till att man som kommersiell författare inte skulle vilja använda ”äkta lidande konstnärers” bilder, där den främsta är att de stilarna inte är kommersiellt gångbara. Men för de tecknare som redan tecknar själlös skräpkultur så kanske hotet är större.
Så här kanske det såg ut när boken gjordes. Bild: Midjourney